Du är i ytterskärgården
I ytterskärgården växer de tuffaste växterna som klarar de mest utsatta lägena. Här måste växterna tåla både vind, sol, salt och torka. Exempel på träd kan vara oxel och tall, men även vindpinade ekar kan förekomma. Undervegetationen består av gräs, tåliga perenner och örter vilka ofta har sin naturliga förekomst i betydligt varmare och torrare länder. Här kan du läsa om de växter som bäst beskriver karaktären i ytterskärgården.
Bergek (Quercus petraea)
Eken är ett av Sveriges 13 ädellövträd och förr i tiden i alla fall det mest ansedda av dom. Bergeken är en av våra två inhemska ekar och den kan bli rejält stor – upp till 25 meter hög och nästan lika bred (ca 15-20m). Eken är viktig för småkryp - undersökningar har visat att gamla ekar kan husera upp till 1500 olika småkryp och därför fredas ofta gamla ekar i landskapet. Unga träd har ofta kvarsittande bruna blad i kronan och kallas därför också vinterek. Bergeken förekommer ofta i kustnära, bergig terräng och det har god salt-, vind-, och snötålighet. Bergekens ekollon sitter på kortskaftade klasar.
Carolinaros (Rosa Carolina fk GUNNEL E)
Arten härstammar från östra Nordamerika. E-materialet Gunnel har valts ut ur ett bestånd på 400–500 plantor, vilka odlats fram av frö från två parkplanteringar av Carolinaros i Mellansverige. Växtsättet är lågt (cirka 1–1.5m) och samlat. Grenarna är vackert rödvioletta och i juli-augusti blommar den med rosa, enkla blommor vilka blir upp till 6 cm vida och älskas av pollinatörer. Carolinarosen är remonterande vilket betyder att den blommar flera gånger per säsong. Tidigt på hösten får Carolinarosen en vacker gulorange höstfärg och mängder av röda nypon mognar. Nyponen sitter kvar länge och utgör ett dekorativt inslag. E-plantan Gunnel är mer motståndskraftig mot mjöldagg än tidigare.
Liten kärleksört (Hylotelephium cauticola)
Liten kärleksört är en nätt perenn med fin form och ett utseende som håller hela säsongen. Den är mycket härdig och lättodlad och trivs i full sol där den snabbt bildar små kuddar som blir ca 10 cm höga. Bladen är tjocka och grågröna och ibland med inslag av blått eller violett. De flesta lågväxande perenner för torra planteringar blommar på våren men just Liten kärleksört har istället förlagt sin blomning till hösten (aug-september) då den livar upp planteringen med lysande rödvioletta och rosa nyanser.
De rosa blommorna är stjärnlika och sitter tillsammans i luftiga blomställningar och den sena blomningen förlänger inte bara säsongen utan är också viktig för fjärilar och bin. Den utvecklas likt andra sorter av kärleksört bäst på mager jord där den får kompakt växtsätt och mest intensiv blomfärg. Liten kärleksört har helt enkelt så många kvaliteter att den utsågs till årets perenn 2016.
Grusslok (Melica ciliata)
Grusslok är ett mycket karaktäristiskt gräs som inte kan förväxlas med något annat svenskt gräs. Arten är vanlig på Öland och Gotlands kalkrika torrbackar och glesa skogar. Grussloken bildar små tuvor med strikt upprättväxande strån. Bladen är platta men ofta hopvikta vilket ger ett smalt intryck. I juli blommar gräset med en vippa som vid mognaden liknar en flaskborste. Vippan blir drygt fem centimeter lång med bleka, ibland brunaktiga eller violetta småax. De vita småhåren är till en början oansenliga men med tiden blir de längre och när vippan mognar får den ett luddigt utseende. Artnamnet ciliata kommer av latinets cilium (kanthår) och betyder 'med hårkant', vilket syftar på de i kanten långhåriga ytteragnarna. Höjd ca 20-40 cm.
Smabladig silverbuske (Elaeagnus angustifolia)
Den smalbladiga silverbusken är en riktig tålig art som inte klagar på varken salta vindar, torka eller näringsfattiga jordar. Namnet är dock något missvisande, för förutom dess smala blad så är silverbusken en art som kan bli upp emot 8–10 meter hög, och därmed bli mer trädlik än busklik. Silverbusken blommar i maj-juni med väldoftande små gula blommor som lockar till sig bin. De pollinerade blommorna blir sedan till små ovala, olivliknande frukter vilka kan användas till saft och gelé. Silverbusken blir ofta ett livfullt buskträd som tack vare sina silvriga blad gör sig fint i kombination med annan växtlighet.
Oxel (Sorbus intermedia)
Längs våra svenska kuster är oxeln en riktig kämpe. Med sina muskulösa grenar och grågröna blad står den emot både pinande vindar och salta stänk. Oxeln är ett långsamväxande träd och det har en slät, mörkt grå stam med en tät krona. På senvåren blommar trädet generöst med vita blommor i klasar, vilka senare på hösten blir till orangeröda bär. År 1749 gav Carl von Linné följande utlåtande om bären: ”Bären äro smakelige at äta; men hafwa den olägenheten, at de förorsaka mycket wäder”. Bären äts sällan av människor nuförtiden men de är desto viktigare som mat på vintern för fåglar, till exempel trastar och sidensvansar.
Oxel är en art i familjen rosväxter och förekommer naturligt i norra Europa. Den är släkt med rönn, fagerrönn och vitoxel.
Gräslök (Allium schoenoprasum)
Förutom de smala ihåliga bladen och den karaktäristiska doften och smaken som så många känner till så är de violetta-rödvioletta blommorna som sitter i en flockblomställning som gör det enkelt att känna igen gräslöken. I juni-juli kommer blomman i toppen på en separat stjälk vilken blir upp till 30 cm hög. Gräslök är vanligast förekommande i kusttrakterna men eftersom den ofta odlas kan den påträffas förvildad på torrare ställen. Gräslök är kalkgynnad och är en karaktärsväxt på Gotland och Ölands alvar.
Vitmalört (Artemisia ludoviciana 'Silver Queen')
Många känner till Malört (Artemisia absinthium) vilket är en brännvinskrydda som används i bäska droppar samt som en av ingredienserna i absint. Om ni försöker krydda midsommarsnapsen med vitmalört blir ni dock besvikna. Vitmalörten används främst för sitt vackra silvervita bladverk som ger spännande kontrast till rabattens andra växter, samt för att den är snabb att täppa igen hål i rabatten vilket kan vara väldigt tacksamt. Höjden är cirka 70 cm och i slutet av sommaren blommar den med små, oansenliga blommor.
Blåsvingel (Festuca glauca 'Elijah Blue')
Blåsvingel är ett anspråkslöst gräs som trivs i torr och mager jord, varför den lämpar sig väl för grusplanteringar, stenpartier och andra soliga och blåsiga ståndorter. Blåsvingeln bildar täta silverblå tuvor av trådsmala blad vilket ger ett skirt intryck. Blåsvingeln blir 30–50 cm hög och blommar i juni-juli med vippor på höga stänglar som övergår från blågrå till blekgult. Blåsvingeln vissnar inte ner under vintern men tappar en del av sin färg.
Tall (Pinus sylvestris)
Tallen var ett av de första träden som vandrade in till Sverige efter senaste istiden. Den äldsta tall man hittat i Sverige växer i Hälsingland och beräknas till minst 770 år (ej att förväxlas med Sveriges äldsta gran vilken åldersbestämts till imponerade 9550 år). Tallen och dess virke, furu, är väldigt viktigt för industrin och används till bland annat pappersmassa, träråvara och bränsle. Tallen är beroende av att bilda mykorrhiza med svampar vilket hjälper trädet att ta upp mineraler och näringsämnen ur jorden.
Tallen är tvåbarrig med blågröna barr och den har en karaktäristisk rödaktig bark. Den stålblå barrskruden mot den tegelröda barken är otroligt vacker. Tallen kan bli upp till 30 m hög och äldre, solitärt växande tallar i hög ålder kan med sina snirkligt växande grenar och ljust rödbruna bark vara ett av våra vackraste träd. Kronan är konisk och stammen ofta hög och rak. Tallen växer snabbt och tål de flesta miljöer utom skugga.
Strandtrift (Ameria martima 'Düsseldorfer stolz')
Strandtriften har fått sitt namn av det latinska ordet för hav – mare och det syftar till växtens naturliga utbredning i havsnära lägen, framför allt i Europa. Strandtriften är salt- och torktålig och förutom längs kusten kan man även träffa på den i vägrenar. Trift känns igen på sina (oftast) rosa blommor vilka sitter i runda huvuden på bladlösa stjälkar, samt sina nästan gräsliknande blad vilka bildar täta tuvor. Blomningen sker i maj-juni och blomställningen är tät och rund.
Vita, rosaröda och lilarosa varianter förekommer och just denna sorten - ’Düsseldorfer Stolz’ blommar med mörkrosa blommor. Stjälken är hårig och har en städsegrön bladrosett ur vilken blomstjälkarna skjuter upp. Med en tjock och fast stam och smala, förtjockade blad är växten väl anpassad till den uttorkning som råder på de platser där den ofta förekommer. Sorten blir cirka 15 centimeter hög.
Cotoneaster apiculatus E
Oxbär tillhör släktet rosväxter (Rosaceae) dit bland annat rosor, hagtorn, slån och rönn hör. Detta oxbär bildar en tät och fyllig buske med ett lågt växtsätt – cirka 80 cm i sluthöjd. Grenarna är överhängande och böjda. Bladverket får en frisk grön färg och utmärkande är dess vågkantade blad som dessutom sitter kvar långt in på hösten med en vacker röd höstfärg. På våren blommar den rikligt i rosa och blommorna blir sedan till stora (cirka 1 cm) frukter. Ju torrare och soligare växtplats – desto mer frukter.
Eryngium alpinum
Alpmartorn kommer ursprungligen från alperna vilket namnet antyder. Där växer den i soliga lägen både på stenig (och gärna kalkrik) mark samt på grönare betesmarker. Globalt är arten hotad och den förekommer tillfälligt i Sverige men reproducerar sig inte här. De silvergröna bladen skvallrar om att den trivs i på torra och varma växtplatser. I juli-augusti blommar alpmartornet i egenartad form med vackert stålblå blommor med en metallisk lyster. De uppskattas inte bara som prydnad i rabatter och som eterneller utan är även mycket populära bland humlor och fjärilar. Alpmartorn blir cirka 50–70 cm hög.
Geranium Sanguineum ’Max frei’
Sorten ’Max Frei’ upptäcktes på en alpäng, där sonen till en plantskoleägare upptäckte en näva vars blommor lyste klarare än alla andra. Efter en tid i odling visade den sig vara en förstklassig trädgårdsväxt och den uppkallades efter fadern som ett sätt att hedra honom. Blodnävan har ett välformat, kuddlikt växtsätt och sluthöjden är ca 15 cm. Bladen är finflikiga och friskt gröna. Blodnävan har fått sitt artepitet sanguineum, som kommer från latinets sanguis som betyder blod, för dess rödflammande bladfärger på hösten – en av växtens höjdpunkter. Den generösa blomningen infaller i juni-juli då den blommar i en intensiv karminröd ton. När blodnävan väl har rotat sig är den en riktig överlevare som klarar såväl torra perioder och stekande sol som torftigt med näring.