Du är i innerskärgården

Bergek (Quercus petraea)

Eken är ett av Sveriges 13 ädellövträd och förr i tiden i alla fall det mest ansedda av dom. Bergeken är en av våra två inhemska ekar och den kan bli rejält stor – upp till 25 meter hög och nästan lika bred (ca 15-20m). Eken är viktig för småkryp - undersökningar har visat att gamla ekar kan husera upp till 1500 olika småkryp och därför fredas ofta gamla ekar i landskapet. Unga träd har ofta kvarsittande bruna blad i kronan och kallas därför också vinterek. Bergeken förekommer ofta i kustnära, bergig terräng och det har god salt-, vind-, och snötålighet. Bergekens ekollon sitter på kortskaftade klasar.

Purpurlök (Allium 'Purple sensation')

Det senaste decenniet har användningen av alliumsläktet fullkomligt exploderat. De blommar länge, sprider sig lätt, älskas av pollinerare och är generellt frisk och problemfri. Och som att det inte vore nog blir blomman senare till en dekorativ fröställning. I maj-juni blommar sorten på en smäcker stängel (60-80cm hög) med sina blommor i en bollformad samling – en så kallad flock. De svävande bollarna har en djupt lila färg. Purpurlöken kommer ursprungligen från Nordöstra Irak och västra Iran och kommer trivas utmärkt i klipporna längs Hamnpromenaden.

Dvärgen (Juniperus communis ’Hornibrookii)

Olika sorter av en uppträder i en mängd olika former. De kan vara yviga buskar, smala pelare, små träd eller låga marktäckare. De är ofta tröga att etablera, men när de väl rotat sig är de långlivade och pålitliga. Sorten ’Hornibrookii’ är en populär mattbildande krypen som ofta används som marktäckare. Växtsättet är oregelbundet och sluthöjden är inte mer än knappa halvmetern, något den däremot kompenserar för i en annan ände då den kan bli 2–3 meter bred. De små barren är vassa och en vit rand på barret ger en grågrön ton. Under vintern blir färgen något mer brungrön.

Skogsnäva (Geranium sylvaticum)

Carl von Linné skrev om skogsnävan: ”…Ingen växt finnes, som är vare sig ymnigare i de tätaste skogarne eller ståtligare på fjällen…”. Artnamnet sylvaticum kommer av latinets sylva (skog) och syftar på dess naturliga växtplats. Den är alltså vanligt förekommande i skogstrakter i hela landet och även den vanligaste av våra nävor. Smeknamnet midsommarblomster har den fått då den ofta blommar som bäst just runt midsommar. Blommorna är tämligen stora och sitter två och två i stora knippen. De är oftast violetta men i norra Sverige är det inte ovanligt med vitblommiga exemplar. Midsommarblomster blir runt 50 cm hög.

Bladen är djupt handflikiga med ganska breda och kortspetsiga flikar och stjälkarna är dunhåriga. Midsommarblomster har en avancerad frösättning som består av en komplicerad följd av rörelser vilket i förenklad form innebär att fröet flyger ut ur fruktställningen i ca 45 graders vinkel. Fröna, som kallas slungfrön, är liksom projektiler tunga och glatta och hamnar på marken ett par meter från moderplantan. Det finns utländska geraniumarter som på detta sätt kan sprätta iväg sina frön upp till 30 m.

En (Juniperus communis FARVILL E)

Just denna sort av en har sitt ursprung i Norge. Ursprungsplatsen är mellan fjällets fot och havet. Den har ett vackert upprätt vasformat och tätt växtsätt men tål snöbelastning ovanligt bra för att vara vasformad. Sluthöjden är 1–1.5m. Sorten är mycket frisk och härdig och får korta och syllika barr med en frisk grön färg och en silvrig undersida. Under växtsäsongen behåller de sin gröna färg medan de blir mer brunaktiga under vintern. Enen är tålig mot stadsklimat, salta vindar och blåsiga lägen.

Kryptuja (Microbiota decussata 'Sibirteppe' E)

Kryptuja är varken en tuja eller lågväxande en utan ett alldeles eget släkte, Microbiota. Kryptujan upptäckes för 100 år sedan (1921) i ett område nordost om Vladivostok. En plantskola i Lillehammer var först med att ta hem sorten till Norge då den uppvisat stor tålighet mot kyla på ner till -40 grader. Kryptujan har ett lågt (ca 30 cm) och utbrett växtsätt och denna E-sort bildar en platt, nästan cirkelrund matta.  Sorten är långsamväxande och håller sig lägre än andra kryptujor. Barren är mjuka och under växtsäsongen friskt gröna men under vintern antar dom en vacker mer bronsbrun färg innan vårvärmen sätter in och den åter blir frodigt grön.

Vårälväxling (Sesleria heufleriana)

Här i planteringarna finns det flera perenner som vunnit utmärkelsen ”Årets perenn”. Det kanske inte är så konstigt eftersom det ofta är särskilt värdefulla perenner. När vårälväxlingen blev utsedd till årets perenn år 2014 var slutklämmen – ”en drömväxt helt enkelt”. En viktig anledning till vinsten var hur långt den spänner över växtsäsongen. Redan i mars-april visar de distinkta små blomhuvudena sig.

De äggrunda svartvioletta axen, vilka senare ljusnar, är ett starkt kännetecken för Vårälväxlingen där de vajar cirka 10 cm över tuvan. Bladen som blir cirka 30-40 cm höga är gröna på ena sidan och dekorativt blådaggiga på den andra och eftersom de växer i som en spiral visar den täta tuvan upp ett elegant färgspel. Bladfärgen håller dessutom långt in på vintern. Vårälväxlingen är nästintill skötselfri och den tål nästan alla lägen. Vårälväxling ger planteringen ett både elegant och naturligt intryck.

Fylldblommigt fågelbär (Prunus Avium 'Plena')

Prunus är ett släkte som ger oss mandlar, persikor, nektariner, plommon, krikon och mirabeller. Arten Prunus avium är ett av Sveriges ädellövträd och det ger oss körsbär, sötkörsbär eller bigarråer – ja kärt barn har många namn. Sorten ’Plena’ ger dock ingen frukt alls då det är en steril sort som ofta används i stadsmiljö på grund av just den egenskapen – att man slipper nedskräpning av fallande frukt. Sluthöjden är 12–15 meter och det blir ganska brett (8-10m). Blomningen är enastående vacker då trädet översållas av dubbla, vita, hängande blommor i juni. Fågelbäret får också vackra höstfärger.

Bukettapel (Malus toringo var. sargentii fk ESKILSTUNA E)

Bukettapeln blir lägre än Rönnbärsapeln som också är planterad här i klipporna. Sluthöjden blir cirka 1.5–1.8m med en mycket jämn höjdutveckling. Busken är brett upprättväxande och medelstor med ett tätt rundat växtsätt. Knopparna är rosa men blommorna som sitter på långa skaft i klasar är rent vita när dom slår ut i maj. Grenarna är lätt torniga vilket gör busken till ett utmärkt gömställe för fåglar, som därför uppskattar arten. Bukettapeln trivs i sol och behöver ljus. Höstfärgerna är matt orangeröda. Bukettapeln bygger upp ett styvt, lätt tornigt, spärrigt grenverk av gråa stammar och filthåriga, rödgrönvioletta årsskott.

Stjärnflocka (Astrantia major 'Madeleine')

Stjärnflocka är en odlad art som sällan påträffas förvildad. Den hör ursprungligen hemma i Syd- och Mellaneuropa men den är härdig i nästan hela landet. Vanlig stjärnflocka, Astrantia major, är en gammeldags och robust perenn. Dess storhet kan ta lite tid att upptäcka då den skira och milda framtoningen gör att man knappt lägger märke till den, men Stjärnflocka är en underbar rabattperenn med lång och ljuvlig blomning. Den väver sig in bland andra växter och ger mjuk fyllighet till planteringen.

Den trivs i halvskugga men en solig växtplats ger den bästa färgen på blomman. Den slösande rika huvudblomningen infaller i juni-juli och sedan fortsätter blomningen, något mindre frikostigt, fram till augusti eller september. Astrantia major utan sortnamn är fröförökade och kan variera lite i utseende, men blir vanligen ca 60 cm höga och får ljust gammelrosa blommor med gröna spetsar på foderbladen. Sorten ’Madeleine’ är en mycket fin, ovanligt stor och dekorativ stjärnflocka. Dess vita blommor har en aning grönt i kronbladsspetsarna, vilket ger ett friskt och piggt uttryck.

Trädgårdsnäva (Geranium 'Rozanne')

Den kanske finaste av alla tänkbara utmärkelser - århundradets trädgårdsväxt - fick just denna sort av näva när världens mest kända trädgårdshow, Chelsea garden show, firade 100-årsjubileum. Den är starkväxande och breder ut sig likt en marktäckare och den gör sig förträfflig i samplantering med andra växter där dess något glesa växtsätt blir en tillgång. Allra bäst är dock dess långa och intensiva blomning.

Ända från juni till oktober blommar den rikt med extremt stora blåvioletta blommor med vit mitt och dekorativt tunna mörka streck. Den skapar så iögonfallande färgprakt under hela sommarperioden att den faktiskt kan mäta sig mot de flesta ettåriga sommarblommorna. Höjden varierar mellan ca 40–60 cm beroende på utrymmet den får samt om den väver sig in bland andra växter och börjar klättra på sina grannar där den får stöd. Bladverket är grönt och lite marmorerat med ljusgröna inslag och den ger ett frodigt intryck. Trädgårdsnävan är också relativt tålig men trivs bäst i sol till halvskugga.

Fjäderraster (Kalimeris incisa 'Blue Star')

Fjäderaster är än så länge en ganska ovanlig perenn i Sverige. Den har visat sig fungera mycket bra vid provodlingar och bjuder på oavbruten blomning under flera veckor i juli – oktober, till glädje för både oss och pollinerarna. Den påminner mycket om brittsommaraster i sitt utseende fast de inte tillhör samma släkte. Den trivs i fullt soliga till halvskuggiga lägen och den har ett upprätt, stabilt växtsätt. Dess lavendelblå blommor med gul mitt liknar prästkragens blommor. Den blåvioletta färgen ljusnar ofta något under säsongen. Fjäderastern blir cirka 70 cm hög med ett stadigt och busklikt utseende och dess växtsätt kan lätt ta för sig i större planteringar.

Veronica 'Maretta'

Strandveronikan är en flerårig ört med ett upprätt växtsätt. Ursprungligen växer den på sjö- och havsstränder samt på naturängar och i vallar. Den är högväxt och kan bli upp till en meter hög. I juli-september blommar den med kraftigt blålila blommor i en axlik samling i toppen av stjälken. Bladen är lansettlika och bredast mot basen. De är ofta kala eller fint håriga och med en vasst sågtandad längs kanterna. Artnamnet longifolia betyder långbladig och kommer av latinets longus (lång) och folium (blad). Bladen blir 7–8 cm långa. Strandveronika är mycket populär bland humlor, bin och andra insekter.

Hässleklocka (Campanula latifolia 'Macrantha')

Hässleklockan tillhör samma familj som blåklockan och med sin drygt meterhöga stjälk är det den största av Sveriges blåklockor. Det svenska namnet kommer från att den ofta påträffas tillsammans med hassel (Corylus avellana). I juli-augusti blommar den med stora klockor i violett. Både blad och blommor är ätbara. Artnamnet latifolia kommer av latinets latus (bred) och folium (blad), namnet syftar på de breda bladen.

Bägarkrokus (Crocus chrysanthus 'Goldilocks')

Inget skriker vår lika mycket som de tidiga lökväxterna, så när krokusen tittar fram vet man att våren är nära. Bägarkrokusen ingår i släktet krokus vilka ingår i familjen irisväxter. Artens naturliga utbredningsområde är sydöstra Europa och Turkiet. Det finns många hybridformer med blommor som varierar från vitt, gult, lila och bronsfärgat. Arten blir cirka 5-8 cm hög och blommar i mars och april. Det latinska -namnet chrysantus betyder ”gyllene blommor” och sortnamnet ’Goldilocks’ skvallrar om att detta verkligen är en djupt gyllene variant.

Prästkrage (Leucanthemum vulgare)

Finns det någon annan blomma som andas både festlighet och vardag på samma sätt som Prästkragen? Förr i tiden var prästkragen vanligt förekommande i det svenska landskapet, men i takt med att hagar och öppna landskap blivit mindre vanliga har även prästkragens utbredning minskat. Prästkragen blommar i juni-juli men kan även ståta långt in på hösten. Den upp till 70 centimeter höga blomman trivs som allra bäst i soliga lägen där de gula mittblommorna strålar ikapp med solen. Runt mittblommorna sitter de vita kantblommorna vilka liknar kronblad. Det svenska namnet på blomman anspelar på den vita krage som präster bar på 1700-talet.

Fylldblommigt fågelbär (Prunus Avium 'Plena')

Prunus är ett släkte som ger oss mandlar, persikor, nektariner, plommon, krikon och mirabeller. Arten Prunus avium är ett av Sveriges ädellövträd och det ger oss körsbär, sötkörsbär eller bigarråer – ja kärt barn har många namn. Sorten ’Plena’ ger dock ingen frukt alls då det är en steril sort som ofta används i stadsmiljö på grund av just den egenskapen – att man slipper nedskräpning av fallande frukt. Sluthöjden är 12–15 meter och det blir ganska brett (8-10m). Blomningen är enastående vacker då trädet översållas av dubbla, vita, hängande blommor i juni. Fågelbäret får också vackra höstfärger.

Hässleklocka (Campanula latifolia 'Macrantha')

Hässleklockan tillhör samma familj som blåklockan och med sin drygt meterhöga stjälk är det den största av Sveriges blåklockor. Det svenska namnet kommer från att den ofta påträffas tillsammans med hassel (Corylus avellana). I juli-augusti blommar den med stora klockor i violett. Både blad och blommor är ätbara. Artnamnet latifolia kommer av latinets latus (bred) och folium (blad), namnet syftar på de breda bladen.

Bägarkrokus (Crocus chrysanthus 'Goldilocks')

Inget skriker vår lika mycket som de tidiga lökväxterna, så när krokusen tittar fram vet man att våren är nära. Bägarkrokusen ingår i släktet krokus vilka ingår i familjen irisväxter. Artens naturliga utbredningsområde är sydöstra Europa och Turkiet. Det finns många hybridformer med blommor som varierar från vitt, gult, lila och bronsfärgat. Arten blir cirka 5-8 cm hög och blommar i mars och april. Det latinska -namnet chrysantus betyder ”gyllene blommor” och sortnamnet ’Goldilocks’ skvallrar om att detta verkligen är en djupt gyllene variant.

Prästkrage (Leucanthemum vulgare)

Finns det någon annan blomma som andas både festlighet och vardag på samma sätt som Prästkragen? Förr i tiden var prästkragen vanligt förekommande i det svenska landskapet, men i takt med att hagar och öppna landskap blivit mindre vanliga har även prästkragens utbredning minskat. Prästkragen blommar i juni-juli men kan även ståta långt in på hösten. Den upp till 70 centimeter höga blomman trivs som allra bäst i soliga lägen där de gula mittblommorna strålar ikapp med solen. Runt mittblommorna sitter de vita kantblommorna vilka liknar kronblad. Det svenska namnet på blomman anspelar på den vita krage som präster bar på 1700-talet.

Fylldblommigt fågelbär (Prunus Avium 'Plena')

Prunus är ett släkte som ger oss mandlar, persikor, nektariner, plommon, krikon och mirabeller. Arten Prunus avium är ett av Sveriges ädellövträd och det ger oss körsbär, sötkörsbär eller bigarråer – ja kärt barn har många namn. Sorten ’Plena’ ger dock ingen frukt alls då det är en steril sort som ofta används i stadsmiljö på grund av just den egenskapen – att man slipper nedskräpning av fallande frukt. Sluthöjden är 12–15 meter och det blir ganska brett (8-10m). Blomningen är enastående vacker då trädet översållas av dubbla, vita, hängande blommor i juni. Fågelbäret får också vackra höstfärger.

Vresros (Rosa rugosa 'Fru Dagmar Hastrup')

Vresrosen ’Fru Dagmar Hastrup’ är ett resultat av gediget danskt förädlingsarbete, uppkallad efter rosförädlarens hustru. Sorten blir 80-120 cm hög och är mycket pålitlig och härdig med stora, enkla blommor i en fin, silveraktigt rosa ton med en söt och angenäm doft. Blomningen är riklig från maj/juni till början av juli för att sedan blomma med korta uppehåll till långt in på hösten. Sorten får talrikt med vackra nypon på hösten vilket ger en attraktiv effekt i planteringen. Växtsättet är brett och tätt med styvt upprätta till svagt böjda grenar. Bladverket är mörkgrönt glänsande och får en fin höstfärg.

Körbärskornell (Cornus Mas)

Cornus mas är våren i ögonhöjd! Alldeles klargula slår körbärskornellens blommor ut som den allra första av lignoserna (ett botaniskt begrepp för vedartade växter dvs träd, buskar och halvbuskar). Körsbärskornellen blir främst en flerstammig större buske eller ett litet träd, cirka 10 meter högt. Arten förekommer naturligt i centrala och sydöstra Europa så den passar perfekt här i den varma stenstaden som efterliknar dess ursprungliga växtplats. Bladen är friskt gröna och blanka och stammen är stiligt grafitgrå med flagnande bark. På hösten blir bladen vackert orange-lila och som om det inte vore nog så kan man på sensommaren skörda körbärskornellens sötsyrliga frukter vilka kan användas till t.ex. sylt, gelé och likör.

Bergnejlika (Dianthus gratianopolitanus)

Nejliksläktet består av cirka 300 arter varav sex arter växer vilt i Sverige. Nejlikans botaniska namn, Dianthus, kommer av grekiskans dios (Zeus, gudens) och anthos (blomma) - gudomlig blomma. Bergnejlikan har sitt ursprung i Italien och trivs precis som övriga släkten av nejlikväxter i soliga lägen.

Bergnejlikan växer i täta tuvor och bildar kuddliknande mattor som blir cirka 15 cm höga. Bladen är blågrå, smala och sylformiga. Blomningsperioden är i juni-juli och går i rosa-purpurröda toner.

Balkanbergtall (Pinus mugo var. Pumilio fk Sauherad E)

Balkanbergtallen växer vilt i Alperna öster om Schweiz och från Karpaterna i norr till bergsområden på Balkan i söder. På vissa platser i Norge räknas den som naturligt växande. E-plantan är utvald för sitt jämna och låga växtsätt. Den har många tätt sittande grenar och växer kuddformat, nästan lite molnlikt, med en sluthöjd på cirka 1–1.5m. Den påminner om en stor bonsai. Balkanbergtallen är mycket tålig och härdig och anspråkslös vad gäller jorden på sin växtplats. Likt alla tallarter är balkanbergtallen en ljusälskare och den trivs därför bäst i full sol. Den är även vindtålig och tål salta havsvindar bättre än de flesta andra växtslag. Barren är långa och friskt gröna och nytillväxten är ljusgrön vilket kontrasterar fint till de äldre, mörkare gröna barren.  

Blodtopp (Sanguisorba officinalis 'Tanna')

Blodtoppen är en ganska ovanlig växt i det vilda. Den har ett utpräglat växtsätt, både yvigt och graciöst på samma gång. Mitt i sommaren och en bit in på hösten blommar den med täta, mörkt brunröda blomhuvuden som svävar ovanför resten av planteringen. De gröna bladen har en fin, nästan gurkliknande smak och de går att äta i till exempel en sallad. Förr i tiden var blodtoppen en medicinalväxt som användes för att stilla blod - släktnamnet Sanguisorba kommer från latinets sanguis (blod) och sorbere (suga upp).

Såpnejlika (Saponaria officinalis 'Kvinnsgröta')

Såpnejlika är en gamla medicinal- och hushållsväxt. Förr användes den istället för såpa när man tvättade kläder, eftersom dekokten av den sönderskurna roten löddrar. Såpnejlika fanns förr i rabatterna vid nästan varje stuga, företrädesvis den rosa, dubbla sorten. Den doftar sött och gott och blommorna är gammaldags romantiska i täta toppställda samlingar. Namnsorten ’Kvinnsgröta’ är insamlad i det lilla samhället Kvinnsgröta på Öland, där den växer i en privatträdgård. Hur den kommit till Kvinnsgröta vet vi inte, men Allan som äger trädgården där såpnejlikan står, berättar att den fanns där när han flyttade in på 1960-talet. I juli-september blommar den med en ovanlig mörkt rosa färg och dubbla blommor.

När blommorna slår ut är de ljusrosa men blir allt mörkare med tiden. Bladverket är friskt grönt och växten blir ungefär 80 centimeter hög. Den sprider sig snabbt med utlöpare och är lättetablerad i de flesta lägen då den har anspråkslösa krav på sin växtplats. ’Kvinnsgröta’ är en del av varumärket Grönt kulturarv. Alla perennsorter under Grönt kulturarv har funnits i odling i Sverige sedan före 1940 och kännetecknas av att de har en lång odlingstradition, intressant kulturhistoria och bra odlingsegenskaper. Grönt kulturarv är utvalda att bevaras i den Nationella genbanken.