Oxnäsets naturreservat

Reservatet inrättades av kommunen år 2002 med syfte att bevara ett mycket värdefullt naturskogsområde med växtliv och djurliv samt geovetenskapliga företeelser. Oxnäset är variationsrikt med fuktiga områden, hällmarkspartier och kala klippor intill vattnet. Området är betydelsefullt för friluftslivet. Det är framförallt stränderna som lockar besökare.

Orörd skogsmark

Naturreservatet utgörs av skogsmark som bär få spår av skogliga åtgärder och som är opåverkad av exploatering. Området har troligen nyttjats som utmark och skogsbete längre tillbaka i tiden. En hundraårig barrskog dominerar i reservatet. Gran och tall är de mest förekommande trädslagen. Skogen påverkades av stormen Alfrida 2019 och de träd som föll har lämnats kvar, men stigarna är framhuggna.

Spår av istiden

Oxnäset ligger i den del av landet som har en terrängtyp som kallas för sprickdalslandskap. De högsta partierna ligger centralt i reservatet. Dessa når cirka 15 meter över havet och stupar brant nedåt. Den östra respektive norra kanten av reservatet gränsar mot Norrtäljeviken och stränderna består i huvudsak av urbergshällar. Hällarna är slipade av inlandsisen och på flera platser finns tydliga isräfflor.

Höga naturvärden

På de magra hällmarkerna breder tallen ut sig tillsammans med enstaka lövträd samt enbuskar. I den södra delen av reservatet finns ett parti sumpblandskog. Här växer det mest gran, men det finns även inslag av klibbal och björk. Området har en intressant flora och fauna. I naturreservatet återfinns ett antal signalarter som är knutna till gammal skog. Vedsvampfloran är tämligen artrik, dessutom har den ovanliga arten granticka hittats i området. Sällsynta kärlväxter, såsom mossviol och sårläka återfinns i vegetationen i sumpblandskogen. Den rödlistade arten grön sköldmossa har dessutom hittats i reservatet.

Fri utveckling

Naturvärdena inom reservatet är framförallt knutna till gammal barrskog, fuktig sumpskog och ett rikligt inslag av död ved. En riktlinje för skötseln inom reservatet är att vegetationen skall få utvecklas fritt. Träd och buskar, såväl levande som döda, skall lämnas orörda. Hålträd, torrträd, högstubbar och lågor på marken ska bevaras.